Betänkandet (SOU 2012:95) Spioneri och annan olovlig underrättelseverksamhet

Utgivarna har getts tillfälle att yttra sig över rubricerat betänkande och får härmed anföra följande. Svaret inriktas på frågeställningar som väcker betänkligheter vad gäller journalistisk och rapporterande verksamhet.

1. Inledande synpunkter

Utredningens övergripande syfte har varit att analysera ändamålsenligheten med nuvarande 19 kap. brottsbalken och huruvida regleringen ger ett tillräckligt skydd mot främmande makts underrättelseverksamhet. I uppdraget får även sägas ligga att på ett transparent och tydligt sätt motivera konsekvenserna av samt skälen för inskränkningar i den grundlagsskyddade yttrande- och informationsfriheten, i de fall där dessa frågor aktualiseras.

Utredningen har bland annat utformat nya förslag till straffrättsligreglering, som syftar till att hindra informationsspridning om internationella militära insatser som Sverige deltar i. Utredningen föreslår att s.k. utlandsspioneri kriminaliseras samt att bestämmelserna om obehörig befattning respektive vårdslöshet med hemlig uppgift utvidgas i motsvarande mån. Därmed aktualiseras också en utvidgning av brottskatalogen i tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen med den följden att ingripande inskränkningar i den grundlagsskyddade rätten att ta emot och sprida information sker. I betänkandet har också lagts fram förslag till en motsvarande utvidgad användning av hemliga tvångsmedel.

Utgivarna menar att utformningen av förslagen väcker starka betänkligheter vad gäller deras begränsande inverkan på legitim och ansvarsfull (omvärlds-journalistik). Utgivarna efterfrågar inte minst en ingående och robust utredning kring avvägningen mellan intresset av att skydda militära insatser och intresset av att kritiskt kunna granska och rapportera om dessa, liksom om förhållandena för utsända personer. Utgivarna noterar även att utredaren har haft i uppdrag att samråda med Yttrandefrihetskommittén – ett samråd som enligt uppgift varit av rudimentär art – och att denna diskussion inte heller särskilt lyfts fram i betänkandets innehåll.

2. Närmare om förslagen – ”utlandsspioneri” samt utvidgningen av straffbestämmelserna ”obehörig befattning med hemlig uppgift” respektive ”vårdslöshet med hemlig uppgift”

Förslaget till kriminalisering av s.k. utlandsspioneri har avsett uppgifter rörande förhållanden vars ”uppenbarande för främmande makt eller sammanslutning kan medföra allvarligt men för internationella militära insatser som Sverige deltar i”. Fullbordat brott anses kräva s.k. direkt uppsåt att gå med uppgifter till främmande makt eller sammanslutning. För de fall inget sådant uppsåt föreligger, har utredningen föreslagit att straffbestämmelserna om obehörig befattning med hemlig uppgift respektive vårdslös befattning med hemlig uppgift i motsvarande mån som nu gäller för straffbestämmelsen spioneri (se utredningens författningsförslag, s. 31 ff.) utökas. Utredningens förslag innebär även att brottskatalogen i tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen utvidgas genom att utlandsspioneri och grovt utlandsspioneri införs, samt att meddelar- och anskaffarfriheten inskränks i motsvarande mån som straffbestämmelsen om (grov) obehörig befattning med hemlig uppgift utvidgas med den nya bestämmelsen.

Utgivarna vill framhålla att utredningens förslag till kriminalisering riskerar att omfatta inte bara de av utredningen avsedda fallen av s.k. utlandsspioneri, utan också sådan informationsspridning som avser legitim och viktig rapportering om militära insatser som Sverige engagerar sig i. Vikten av att journalister har möjlighet att rapportera om militära insatser har bland annat visat sig i flera fall där media har kunnat slå larm om allvarliga missförhållanden. Att förslaget kan förväntas att direkt inverka hämmande på den utsände journalisten i liknande situationer, är i sig någonting att ställa sig mycket kritiskt mot. Förslaget utgör i denna del en fara för granskande krigs- och utlandsrapporteringen. En sådan journalistik är demokratisk och samhällsviktig och förutsätter ibland att även uppgifter som skulle kunna utgöra ”allvarliga men” för insatsen eller kommande samarbeten granskas. Att frångå en sådan möjlighet till granskning är att frångå vår demokratiska och grundlagsskyddade information- och yttrandefrihet.

Överlag måste de svåra gränsdragningar som denna typ av föreslagen kriminalisering medför kritiseras. Huruvida ett ”allvarligt men” för en insats (kommenteras bland annat i betänkandets författningskommentar) kan uppstå, kan förväntas bli mycket svårt att bedöma i varje enskilt fall. Förslaget riskerar att medföra en starkt hämmande effekt på medias granskande uppdrag vilket oundvikligen sker på bekostnad av att den enskilde kan ställas inför svåra politiska gränsdragningar med risk att drabbas för straffrättsliga sanktioner i enlighet med vad utredningen nu föreslagit. Det bör riktas uppmärksamhet mot att utredningen har lagt fram ett förslag som i hög grad riskerar att svenska journalister i praktiken inte tillåts rapportera om insatser enbart på den grund att rapporteringen i ett visst fall inte anses politisk godtagbar. Detta kan i sin tur inte under några som helst omständigheter anses godtagbart i ett öppet och rättssäkert samhälle. Utredningen har till synes inte presenterat några utförliga resonemang kring dessa konsekvenser, vilket är mycket anmärkningsvärt. Inte heller klargörs hur utredningen har beaktat eventuella synpunkter från Yttrandefrihetskommittén.

I utredningens uppdrag har ingått att bedöma om och i vilken omfattning en förändring i straffansvaret är motiverat med beaktande av åtgärder som inte är av straffrättslig natur. Härvid bör även beaktas redan befintlig straffrättslig reglering om tystnadsplikt och reglerna om sekretess. Utgivarna anser att utredningen bort överväga, samt finner det märkligt att utredningen inte har, undersökt huruvida det av utredningen föreslagna skyddet för känslig information inte redan tillgodoses eller skulle kunna utvecklas inom regelverket för sekretess.

Utgivarna kritiserar starkt utredningens avsaknad av en tillfredsställande avvägning mellan informations- och yttrandefrihetsintresset och intresset av att begränsa dessa intressen på så vis som föreslagits av utredningen. Utredningen har till exempel pekat på oprecisa formuleringar som att skälen för kriminalisering utgör ”en sådan tyngd att de väger upp de negativa effekter som det kan innebära för yttrande- och informationsfriheten”. Överlag måste efterfrågas närmare preciserade resonemang, liksom en mer ingående konsekvensanalys, vad gäller konsekvenserna för legitim och granskande journalistik. Man harändå i utredningen konstaterat att ”… kriminaliseringen [innebär] en väl avgränsad reglering som enbart träffar straffvärda förfaranden som i värsta fall kan leda till mycket svåra konsekvenser för den internationella insatsen och för svenska intressen.” (s. 228).

3. Utgivarna avstyrker förslagen

Utredningen har lagt fram nya förslag av straffrättslig natur som gör stora anspråk på verkningsfulla inskränkningar i informations- och yttrandefriheten. Mot bakgrund av vad som har anförts ovan avstyrker Utgivarna utredningens förslag. Det väcker slutligen frågor av starkt principiellt intresse, att en utredning med förslag på lagstiftning av så ingripande natur inte är robustare med starka och tydliga skäl för sin sak.

Stockholm den 17 maj 2013

Jeanette Gustafsdotter/gm. Per Hultengård

vd, Utgivarna

Yttrandefrihetskommitténs slutbetänkande
Journalistik och kreditupplysning