Stadsjuristen i Norrköpings kommun trodde knappt sina öron när tjänstetelefonen ringde och det var en journalist på Norrköpings tidningar i andra änden.
– Hur fick du det här numret, växeln ska ju inte släppa igenom samtal till mig?
Att ha direktkontakt med allmänheten är inte ett högstatusjobb på svenska myndigheter. Inga värdeord om tillgänglighet och närhet till medborgarna kan ändra på den saken. Folk får gärna höra av sig, men då ska det ske under ordnade former, det vill säga via ett knappval som leder till någon av myndighetens mer juniora medarbetare på “kundtjänst”, “kontaktcenter” eller vad det nu är myndighet kallar sin första försvarslinje.
Men det finns alltid några bångstyriga typer som inte ställer upp på att vallas som får in i rätt fålla. De har helt egna idéer om vilken tjänsteman som är rätt person att svara på deras frågor, och de mest förslagna nyttjar offentlighetsprincipen för att få ut vederbörandes direktnummer. Så jäkla obehagligt, tycker myndigheterna, och gräver fram de mest obskyra JO-avgöranden och långsökta sekretessparagrafer för att motivera ett avslag.
Ibland kan man höra gamla lokaltidningsjournalister tala nostalgiskt om när Polisens interna telefonbok stod i en hylla på varje nyhetsredaktion. Då var det bara att lyfta luren och ringa den där utredaren på grova brott som hade koll på den senaste mordutredningen. Det var då det. Numera är Polisens telefonbok en försvarshemlighet. Kommer den i fiendens händer är vi illa ute, enligt kammarrätten.
Polisen är lite speciell i det avseendet. De flesta myndigheter har ingen som helst grund för att sekretessbelägga medarbetares telefonnummer. Däremot finns det ett gammalt JO-beslut som säger att interna telefonlistor inte är allmänna handlingar utan “arbetsmaterial”. Men direktnumren finns förstås i många andra handlingar som faktiskt är allmänna. Till exempel i mejl som tjänstemännen har skickat till någon utanför myndigheten. “Något sekretesskydd finns i så fall inte”, som JO uttrycker det.
Tydligen uppfattas jobbmejladresser också som känsligt material numera. En person vände sig till Skellefteå kommun och bad att få e-postadressen till socialchefen och ekonomichefen. Det blev nej på det. Kommunen hade nämligen antagit en riktlinje om att vara återhållsam med spridning av “personliga kontaktuppgifter.” Det handlade om att “garantera personalens integritet”. Och så drog man till med lite GDPR också, så som myndigheter gör nuförtiden när de inte kommer på något bättre. Medborgaren nöjde sig inte med det beskedet utan överklagade till kammarrätten som gav kommunen bakläxa. Skärp er! tyckte domstolen, om jag får tillåta mig en fri tolkning, och beordrade kommunen att plocka fram e-postadresserna och lämna ut dem.
Text: Per Hagström
Per Hagström är redaktör för allmanhandling.se och Öppenhetsforum på utgivarna.se. Han är jurist och journalist och skriver regelbundet krönikor om offentlighetsprincipen. Vid sidan av uppdraget för Utgivarna arbetar han som reporter på Polistidningen.