Jag läser i tidningen Norran om att omsorgspersonal i Skellefteå drar sig för att skriva lex Sarah-rapporter när de ser brister i omsorgen av äldre och sjuka. De är oroliga att rapporterna ska begäras ut av journalister och slås upp stort i pressen.
En snabb googling på lex Sarah visar att det finns visst fog för oron. Bland sökträffarna syns rubriker som “MS-sjuk fick ligga i sin egen avföring” eller “Funktionsnedsatt tejpades fast under matning”.
Samma fråga dyker upp när jag föreläser för personal på en omsorgsförvaltning i Skåne. En av cheferna undrar varför lex Sarah-rapporter blir allmänna handlingar i ett så tidigt skede. De borde vara internt arbetsmaterial tills bristerna har utretts av förvaltningen, resonerar hon. Det är först då man vet om något fel har begåtts. Hon ser en risk att medierna gör en höna av en fjäder.
Myndigheters interna avvikelserapportering är högintressant material för journalister. Nyhetsjournalistik handlar till stor del om att hitta just avvikelser – helst i ett tidigt skede så att man är först med grejen. Problemet för journalisterna är att det oftast fungerar just så som den skånska omsorgschefen vill. Avvikelserapporter blir inte allmänna handlingar förrän de är utredda och klara hos myndigheten. Man kan ta polisen som exempel. Om en enskild polis slår larm till arbetsgivaren om underbemanning på helgnätter eller krånglande radiobilar blir den rapporten en allmän handling först när myndigheten har utrett och avslutat ärendet. Ur PR-synpunkt är det en fördel för myndigheten som då får tid att utarbeta en strategi för att bemöta eventuell dålig publicitet.
Men den gubben går inte när kommunanställda rapporterar enligt lex Sarah. De rapporterar nämligen inte som företrädare för arbetsgivaren utan som enskilda yrkespersoner med en lagstadgad skyldighet att slå larm. I lagens ögon står de utanför kommunens organisation när de skriver sin rapport. Därför betraktas rapporten som inkommen till myndigheten, vilket gör att den blir en allmän handling direkt. Det har domstolarna slagit fast vid flera tillfällen när kommuner har vägrat lämna ut rapporterna.
Man kan förstås diskutera om det är en bra ordning. Om medierna rapporterar om vartenda misstänkt fel som begås inom omsorgen, bara för att det är enkla och billiga nyheter att producera, kan det ge en överdrivet negativ bild av verksamheten. Och om det i sin tur leder till att personalen slutar skriva rapporter är det så klart ett stort problem.
Om medierna i stället använder avvikelserapporter för att avslöja upprepade och systematiska brister fyller insynen en viktig funktion. En fördel med att rapporterna kan begäras ut direkt är att myndigheter inte kan förhindra insyn genom att begrava dem i ändlösa utredningar eller bara låta dem samlas på hög utan åtgärd. Det finns trots allt tillfällen då lite negativ publicitet är precis vad som behövs för att tvinga de ansvariga att agera.
Text: Per Hagström
Per Hagström är redaktör för allmanhandling.se och Öppenhetsforum på utgivarna.se. Han är jurist och journalist. Vid sidan av uppdraget för Utgivarna arbetar han som reporter på Lärarförbudets tidningsavdelning. Här på Utgivarna.se kommer han att skriva krönikor om offentlighetsprincipen.