Min släkting, förvaltningschefen, är upprörd. Hon har fått ett anonymt meddelande till sin jobbmejl på kommunen. Avsändaren vill veta vad hon har i månadslön.
– Och vad svarade du? undrar jag oroligt.
– Vem är du och varför vill du veta?
Det finns vissa misstag som varje ny generation av ämbetsmän verkar dömd att upprepa. Dit hör brotten mot efterfrågeförbudet i 2 kap. 14 § tredje stycket tryckfrihetsförordningen. Regeln är tydlig. Man ska kunna begära ut offentliga uppgifter från myndigheter, till exempel uppgifter om de anställdas löner, utan att behöva redovisa sin identitet eller sitt syfte. Det är bara om uppgifterna omfattas av sekretess och myndigheten måste göra en sekretessprövning som det kan finnas skäl att ställa frågor.
Men historien har visat hur svårt det är för offentliga tjänstemän att lägga band på sin nyfikenhet oavsett vad som begärs ut. Följaktligen har också Justitieombudsmannen, JO, en lång tradition av att näpsa de frågvisa. På 1950-talet ansåg en landsfiskal i södra Sverige att folk skulle klargöra sina grumliga motiv innan de fick bläddra i den så kallade utsökningsliggaren. Obegripligt, tyckte JO, eftersom liggaren var helt offentlig (JO 1955 s. 200). Gör man ett nedslag bland JO-besluten några decennier senare hittar man ett som påminner om att man inte ska behöva uppge sitt namn när man begär ut någons personnummer från folkbokföringen (JO 1978/79 s. 220).
Så där har det fortsatt år efter år. Så sent som i våras syndade självaste juridiska fakulteten vid Lunds universitet. En student ville ha ut närvarolistan för en kurs som han själv deltog i. Tjänstemannen på fakulteten ställde en fråga för mycket och JO-kritiken kom som ett brev på posten (JO 1537-2018).
Jag börjar misstänka att det är något med efterfrågeförbudet som inte är kompatibelt med den mänskliga naturen. Vi är för nyfikna helt enkel. Eller så är offentlighetsprincipen fortfarande inte accepterad på våra myndigheter, trots att det har gått 250 år sedan den infördes. Det oerhörda i att kreti och pleti kan komma in från gatan och rota bland myndighetens viktiga papper utan att uppge namn eller ge en rimlig förklaring till sitt påflugna sätt.
“Det hör väl till vanligt hyfs att presentera sig” som min släkting förvaltningschefen uttrycker det. Kanske det. Men rätten att ta del av allmänna handlingar tillkommer envar – även den oborstade, oartige och okände. Dessutom kan en sökande ha fullt legitima skäl att ligga lågt med både identitet och syfte.
Text: Per Hagström
Per Hagström är redaktör för allmanhandling.se och Öppenhetsforum på utgivarna.se. Han är jurist och journalist. Vid sidan av uppdraget för Utgivarna arbetar han som reporter på Lärarförbudets tidningsavdelning. Här på Utgivarna.se kommer han att skriva krönikor om offentlighetsprincipen.