I fredags mottog Annica Grimlund Mommapriset. Vid ceremonin höll Utgivarnas ordförande Viveka Hansson ett tal där hon prisade årets utgivare för hennes mod att resa sig upp och gå.
En utgivare ska sätta sig på tvären. Det har du gjort.
Utgivaren är ju ofta en person som kanske inte sätter sin egen person i främsta rummet, men som har ett stort mandat och ett stort ansvar. Därför är det kanske lite symptomatiskt att vi delar ut det här priset i en sluten krets i ett kontorsrum. Ganska långt från Golden Globe.
När jag läste hur lärarförbundets kanslichef försökte krympa ditt kraftfulla ställningstagande mot en ledning som inte längre vill tillåta transparens och granskning av den egna verksamheten, till ”ett personalärende han inte vill kommentera ytterligare”, så snuddade jag vid tanken på ett affektmejl.
Men nu är ju självbehärskning också ett drag hos många Utgivare, så jag avstod. Det här priset är ju en långt bättre markering.
Mommapriset går till den som juryn anser ”bäst företrätt och bidragit till att lyfta fram Sveriges unika system med ansvarig utgivare för den publicistiska verksamhet som faller in under yttrandefrihetsgrundlagarna. Personen ska ha visat att han eller hon i sitt dagliga arbete tar sitt publicistiska ansvar, bidrar till att säkerställa ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning.”
Utgivarna instiftade det här priset för att göra utgivarskapet synligare. Det är viktigt i en tid då pressfriheten är satt under press från många håll. Kanske viktigare än någonsin har jag själv formulerat det tidigare, och det är väl möjligen något historielöst.
Att attackera eller koppla det fria ordet har ju alltid varit en strategi hos olika typer av regeringar, statschefer, diktatorer och makthavare. Men vi ser faktiskt nu i Sverige, allt oftare, skrämmande tendenser på att öppenheten ifrågasätts eller undermineras.
Det är en glidning som sker, den tar sig också så många olika uttryck att den är svår att tydligt opponera mot. Det är formuleringar i politiska utspel om att public service ska fokusera på att värna vårt kulturella arv. Det är myndigheter som skickar jurister och pr-byråer efter granskande reportrar redan innan en text har publicerats eller ett program har sänts. Det är mer eller mindre samordnade kampanjer via mejl och sociala medier mot enskilda journalister eller ansvariga publicister. Det förekommer också dödshot, till och med våld i vissa fall, men de är lätta att se och fördöma. Det allvarligaste hotet mot pressfriheten är de politiska strömningar som vill söndra och urholka grunden för en öppen demokrati.
Förflyttningarna som sker hela tiden i det lilla och stora.
Vi måste fortsätta att sätta oss på tvären. De konkreta hoten kommer inte att klä sig i politiska budskap, de behöver inte alls ha en koppling till politik, jag skulle säga att de oftast inte har det. De kan till exempel ta sig uttryck i en medlemsorganisation som inte vill att medlemmarna ska få läsa om när ledningen fattar dåliga beslut.
Men acceptansen för att begränsa öppenheten är farlig, och den måste vi alltid motarbeta. Här måste vi göra väsen av oss. Eller som du Annica, resa oss upp och gå. Även om det betyder att du förlorar ditt jobb. Som utgivare definieras du genom ditt uppdrag, och vad du väljer, eller inte väljer att göra av det.
Och våra pristagare definierar vad det här priset är och betyder. Det är ett mycket fint pris.
Stort grattis till dig Annica, och tack till juryn för ett väl utfört arbete.
I juryn satt Kerstin Brunnberg (ordförande), Karin Olsson, Tobias Regnell, Daniel Sandström och Anna Rastner.
Så här löd deras motivering:
”Hon tog fighten för journalistiken. Med kraft och pedagogik har Annica Grimlumd gett en lektion i vad en riktig tidning är, betyder och behöver – redaktionellt oberoende och en publicist som är ansvarig utgivare. Det gagnar såväl läsaren som demokratin.”
Text: Viveka Hansson, ordförande i Utgivarna
Utgivarnas ordförande Viveka Hansson och årets mottagare av Mommapriset Annica Grimlund. Foto: Anette Persson.