(2015-10-30) Frågan om hat och hot mot medierna och dess medarbetare är på bordet. Kanske finns det anledning till viss optimism, skriver Per-Anders Broberg.
(2015-10-30) Utgivarna har länge talat om hoten mot medierna och dess medarbetare.
Lyft frågan, visat på konsekvenser och efterlyst åtgärder.
Nu är inte längre Utgivarna ensamma om att belysa problemen – och kanske finns det också anledning att vara försiktigt optimistisk?
Den senaste månaden har jag lyssnat på kulturministern Alice Bah Kuhnke som inledningstalade när Brå (Brottsförebyggande rådet) presenterade sin rapport ”Hot och våld. Om utsatthet i yrkesgrupper som är viktiga i det demokratiska samhället.” Kulturministerns första ord var ett citat från en text av Dagens Nyheters reporter Niklas Orrenius, där han skrev om sitt arbete med en artikel om pseudonymen ”Julia Caesar” och de konsekvenser detta fick:
”Nu går det inte längre. Mina barns mobilnummer läggs ut på en blogg med uppmaning att ringa. Vi samlar in barnens mobiler. Jag byter nummer. Vidtar flera säkerhetsåtgärder. Öppenhet blir slutenhet. Livet har förändrats.”
På samma seminarium presenterades sedan ytterligare tre utredningar/undersökningar som Brå och Myndigheten för kulturanalys nu gör med fokus på just hot och våld mot olika yrkesgrupper.
Två veckor senare lyssnade jag på fotografen Elisabeth Olsson Wallin som deltog i ett seminarium på Kulturhuset om hot mot våld mot konstnärer och författare.
Elisabeth Olsson Wallin, känd bland annat för sin Ecce Homo-utställning för snart 20 år sen, var befriande ärlig i sin slutats om vilka konsekvenser hot får.
Hon sa:
– Om hoten leder till självcensur? Absolut!
I Utgivarnas undersökning ”Därför hotas medier och medarbetare” som presenterades i somras pekade vi bland annat på just självcensuren. Hoten och trakasserierna har ökat – ja. Hotbilden har förstärkts de senaste åren – ja. Men också: i flera fall har hot lett till utebliven publicering eller att uppdraget inte ens genomförs.
Självcensur? Absolut!
Det räcker att ett enda uppdrag inte genomförs eller ett man avstår en enda publicering för att konstatera att hoten, hatet och trakasserierna har vunnit mot en fri, oberoende och angelägen journalistik.
Just därför är det bra att frågan nu är på bordet – hos kultur- och demokratiministern och hos polismyndigheten och säkerhetspolisen. De tar frågan på allvar.
Utgivarna har länge kritiserat polisen och Säpo förjust detta – att inte ta frågan på allvar, att inte lyssna på mediernas företrädare. Annat nu. Under ledning av nye rikspolischefen Dan Eliasson pågår det ett arbete för att ”stärka skyddet för våra grundläggande fri- och rättigheter” – alltså hatbrott, hot mot förtroendevalda, hot mot medieredaktioner.
Bra så. Men mycket återstår. TU:s vd Jeanette Gustafsdotter (och min företrädare som vd på Utgivarna) skriver i Medievärlden att 96 procent av alla anmälda hot och kränkningar resulterat i nedlagda polisutredningar.
Skälen? Brist på dokumentation, svårigheten att hitta en misstänkt gärningsman, hotets innebörd… men också bristande resurser, kanske intresse och förmodligen en uppgivenhet inför vad som faktiskt leder till fällande dom.
När det gäller hot mot medier var det kanske mest intressanta på senare tid när Göteborgs tingsrätt dömde en högerextremist som hotat Expressens chefredaktör Thomas Mattsson för brott mot medborgerlig frihet. Uppsåtet skulle vara att inkräkta på Thomas Mattssons möjligheter att utöva sitt uppdrag som utgivare.
Hovrätten valde emellertid att endast döma högerextremisten för olaga hot. Det var synd. Just medborgerlig frihet, menar jag, är ett användbart lagutrymme för hot mot just medier och utgivare.
När hat inte blir hot i rättslig mening är det svårare. Därför är utredningen om ett ”modernt och straffrättsligt skydd för den personliga integriteten”, eller Näthatsutredningen som den också kallas, angelägen.
Lagman Gudrun Antemar leder utredningen och i slutet av januari ska den presentera sitt förslag. Med all sannolikhet kommer det att innehålla nya lagförslag.
De behövs.
Per-Anders Broberg
VD Utgivarna