Offentlighetsprincipen har en del biverkningar. Det vore dumt att påstå något annat. Ett problem är att allmänhetens rätt till insyn i bland konkurrerar med myndigheternas egen informationsinhämtning. Det blir svårare att samla in uppgifter från medborgare och företag när merparten av det som kommer in till myndigheterna blir offentligt. I värsta fall vägrar uppgiftslämnarna om de inte får löften om konfidentiell behandling. Kruxet är att myndigheterna sällan kan ge sådana löften eftersom allmänna handlingar är offentliga som utgångspunkt.
Det finns sekretessregler förstås, men det är först när någon begär ut handlingar som man vet säkert om sekretessen är tillämplig i det enskilda fallet. Bara med den starkaste formen av sekretess, den absoluta sekretessen, kan en myndighet garantera att inget lämnas ut. Därför ser myndigheter gärna att lagstiftaren inför absolut sekretess i just deras verksamhet.
I ett remissvar till regeringen önskar till exempel Myndigheten för samhällsskydd och beredskap absolut sekretess när leverantörer av samhällsviktiga system rapporterar om incidenter i systemen. Är sekretessen svagare än så kommer leverantörernas rapportering bli alltför knapphändig och då fungerar inte tillsynen, enligt myndigheten.
Datainspektionen resonerar på samma sätt i en skrivelse till regeringen. Enligt den nya Dataskyddsförordningen, GDPR, ska företag samråda med Datainspektionen när de planerar en känslig behandling av personuppgifter. Hur ska de våga det om inte inspektionen kan hålla tätt om eventuella affärshemligheter som kommer fram i samråden? undrar Datainspektionen. Absolut sekretess skulle lösa problemet.
Som journalist blir man förstås misstänksam mot myndigheter som vill verka utan insyn och undrar vad de har att dölja. Fast i de här fallen tror jag att myndigheternas avsikter är goda. De behöver samla in information för att utföra sitt uppdrag och försöker undanröja alla hinder för inflödet. Är det offentlighetsprincipen som råkar stå i vägen är det den som får stryka på foten eftersom myndigheterna prioriterar den egna verksamheten högre.
Samtidigt kan jag tycka att det är ett uttryck för en provocerande självgodhet. I praktiken ber myndigheterna oss att lita blint på dem. Vi ska lita på att de gör sitt jobb i alla lägen och alltid har vårt bästa för ögonen, till exempel skyddar våra samhällsviktiga system eller tar företag i örat om de slarvar med våra personuppgifter.
Offentlighetsprincipen har förstås en helt annan ingång. Den föddes ur en grundmurad misstro mot den offentliga makten – eller på tillit villkorad av insyn om man så vill. Den säger att slutna myndigheter löper en överhängande risk att korrumperas, bli ineffektiva och förlora allmänhetens förtroende. Och om det händer spelar det ingen roll hur mycket information som de lyckas samla på sig.
Text: Per Hagström
Per Hagström är redaktör för allmanhandling.se och Öppenhetsforum på utgivarna.se. Han är jurist och journalist och skriver regelbundet krönikor om offentlighetsprincipen. Vid sidan av uppdraget för Utgivarna arbetar han som reporter på Polistidningen.